....är inte så bara.
Nu har vi snart haft Rio i en månad, fyra veckor på onsdag. Tiden har verkligen gått fort. Känns som det var en evighet sedan vi låg där på förlossningen och kämpade. Men samtidigt så har det gått sakta, det är en skum känsla. Dagarna tillbringar vi med att försöka finna varandra och se vilka vi är egentligen, och framför allt vem är Rio? vad vill han? Vad menar han? hur fungerar han? Det är liksom inte bara att göra.
De första dagarna på BB kändes så här i efterhand både helt fantastiska och skrämmande. Brottades med alla kärlekens känslor samtidigt som tvivlet inom mig fanns där, klarar jag (vi detta) är det rätt, kan vi ta hand om honom osv. Många många känslor....Rädsla för sömnlösa nätter, gråt och skrik. Hur gör man?
Måste erkänna att det är svårt att ta till sig allt, det är nog först nu som jag verkligen känner att detta är vår Rio, han ska vara hos oss! Det är vårt barn, vår kärlek, Fantastiskt!
Andra veckan hade Rio lite problem med magen, han svalde nog för mycket luft och fick knip några kvällar - kolik tänkte vi - fruktansvärt. Nyårsafton skrek han igenom(typ 18.00-21.00), jag somnade 21.30, förtvivlad. Men nu sitter vi här och Rio sover hur bra som helst på nätterna, visst skriker han lite, men en och annan fis och rap botar det mesta. Det var som min far sa där efter 14 dagar "Erica du kan inte var proffs på att vara mamma efter två veckor". och så är det väl, man kan inte kunna och veta allt efter en sådan kort tid. Men allt gör jag ju för kärleken till mitt lilla barn, vill inte se honom ha ont. Jag vill ju att han alltid ska må bra! Vill skydda honom från allt. Rio är helt underbar, vi älskar honom så mycket.
Nu är det faktiskt nästan så att man kan skratta lite åt den första tiden. vi hade läst att bebisar blir kalla/varma fort, så jäklar vilken fart vi hade när vi skulle ut/in till/från en promenad. Han kunde ju svettas ihjäl. Vi kastede på oss kläderna, ut med vagnen så fort som det bara gick. Sen väl ute på promenad, stannade vi var 50 meter för att känna i nacken så att han inte var för varm. Samma i bilbarnstolen, stressade på han/oss kläderna och in i bilen. Som när vi var på kupolen - en satt i bilen och väntade och kollade status på Rio. En utav oss inne och shoppade i superspeedtempo. Rio kunde ju vakna, skrika, bajsa eller bli för varm kall. PÅ med bilmorotn, av med bilmotorn.. hahaha...så vi höll på. Nu måste jag erkänna att man är lite coolare, har börjat hitta en slags rutin. Nu kan vi klä på oss i lugn och ro, vi kan till och med duscha tillsammans medan Rio sover. Ok, ska här erkänna att jag är lite nojig, måste ha babyradion nära till hands så att jag hör om han vaknar. Men nu kan jag i alla fall lämna honom i babygymmet för att laga mat eller hänga tvätt osv. Det går framåt. Måste börja ta mig ut på saker och aktivera mig. men idag får det vara lugnt hemma, annars blåser vi bort. Det är ett riktigt skitväder idag.
Vi älskar vår Rio, han är det bästa som hänt herr och fru sterner! Vi myser och njuter och blir coolare och coolare för varje dag som går! Kärlek!
2 kommentarer:
Jättebra skrivet och jag tror många med mig känner igen sig. Det är dock inte så många som "vågar" erkänna sina första känslor..det är en JÄTTEomställning och allt är inte bara positivt, det är mycket som är jobbigt i början. Visst älskar man ju sitt barn från första stund..men kärleken, förälskelsen kom iaf för mig efter ca 1,5-2 månader. Och sen bara växer den, och coolheten med det, fast också oron..ju mer man är förälskad i någon..ju mer orolig blir man ju också.
Jag minns känslan av otillräcklighet så väl, när man liksom ville förutspå vad det lilla livet ville göra efter att det vaknat, bajsat eller ätit..jag levde som på tå i flera veckor/ de första månaderna. Skulle hela tiden veta vad Lou ville innan hon själv visste.
Om 1 år kommer ni fnissa åt saker ni gjorde då Rio var 3 månader, och tycka att ni var hispiga:) Man växer med uppgiften och tillslut så andas man bara föräldraskap, utan att behöva tänka vidare mycket.
Vi filmade första gången vi badade Lou här hemma..det är riktigt roligt. Först så diskuterar vi en massa hur vi ska göra.."doppa ner henne snabbare" gör si och så. Och så bara gallskriker hon. Sen stänger vi kameran och fyller på med varmare vatten, och börjar filma igen..då var det helt plötsligt jätteskönt för Lou och vi kunde slappna av..hehe!:)
Härligt att du delar med dig av dina känslor, jag tror att många kan ta styrka av det, de som inte vågar/kan få stöd av någon i sin krets.
Kram på er!
Hahaha..ja badsekvensen känner vi igen!! hahaha....
Skicka en kommentar