När Dorotea kom till jorden!

Ja, så här gick det till:

Fredag 7/1, kände ingenting på hela dagen, började liksom ge upp hoppet på att någonsin föda barn. Blev ju på något vis nyårsnatten som blev gränsen att passera så att det var 7/1 (beräknat BF) kändes egentligen som att gå över tiden i sju dagar.... Hur som helst, mådde bra, förkylningen började släppa och magen var i fin form. Var ute på långpromenad på dagen, grillade kort i käringberget på kvällen men allt var lugnt. Hade dock en liten känsla av att " det kommer nog att dra igång när vi kommer hem från backen"....

Vid 22 tiden när det bara var tråk på TV och efter att jag varit på toaletten så kände jag att sammandragningarna ändrade karaktär, det drog lite mer i ryggen och blev lite mer stelt på ngt vis. Sa till Magnus: Nu börjar de kännas annorlunda, varpå han sa, nej inte inatt, jag har 38.3 i feber.. Ja, ja det blir nog inget, men kul att det känna någonting.

Jag gick runt lite här hemma och när jag rörde på mig kom sammandragningarna lite tätare och kändes lite, men inget märkvärdigt, gick och la mig "ifall" det skulle dra igång. Men liggandes var det tvärlugnt och nyfiken som jag är så gick jag runt i sovrummet för att se om det hände något. Och det gjorde det med jämna mellanrum. Magnus gick till sängs, vi låg och pratade lite, jag gick på toa och då kom första riktiga värken. Var vid 23. "Nu är det i alla fall en värk! Gissa om jag blev adrenalinig. Kunde inte ligga ner utan gick och satt mig vid datorn, knalalde runt och försökte få mer värkar. Kom väldigt oregelbundet 3-6-10 min mellanrum Hade ca 6-7 värkar mellan 23-00. ELler värk, och värk, lite starkare mensvärk som satt i ryggen. Magnus var nog ganske redo att åka in till falun direkt, men eftersom det kändes så lugnt så ville jag vänta, vet att det var på riktigt. Efter någon mer stark värk tog dock magnus på eget intiativ och ringde till förlossningen och prata. Vi fick komma när vi ville så det var lugnt. I alla fall, strax efter 00, fick två riktigt starka värkar. En jag skulle vilja ha lustgas på, så då bestämde vi oss för att åka in. Åkte vid 00.15. Var lugnt i bilen , hade några små svaga värkar. Sa till magnus att "detta kommer att bli en gå i korridoren förlossning". Fick lite starkare värkar om jag "trissade" de och rörde mig i bilen. Satt jag still så var det lugnt.

Kom in till falun vid 01.10. Direkt när jag gick ur bilen och stod upp kom värkarna tätare. Guidade in två andra kvinnor och väntade på Magnus. Hade ganska täta värkar in, gjorde inte så ont dock. KOm in på förlossningsrum 5, pratade lite med en kanonbra BM. Magnus gick iväg för att parkera bilen och vi tog blodtryck och pratade lite. Vi gjorde även en undersökning för att se om det överhuvudtaget var någon idé att vara där. Hehehe.. " Ja, Erica du är öppen mellan 8-9 cm med en buktande fosterhinna, hoppas mannen inte tar för lång tid på sig att parkera bilen..." OJ!!

Spännande nyhet att berätta när MAgnus kom tillbaka. Wow, det trodde jag verkligen inte. Av med ala kläder och på med sjukhusutstyrseln. La mig i sängen för CTG kurva. Inga värkar, eller jag små små svaga, gick mag upp till 40 ( annars har man över 100 ) Låg så ca en timme, gick på toa någon gång och då steg värkarna. Tillslut bestämde vi att jag skulle stå upp lite mera för BM ville se lite starkare värkar, och Japp då kom det! Yeeehaaa! Nu kom riktiga starka värkar och fick nästan kryskänsla direkt. Magnus hjälpte mig genom varje värk med mig hängandes runt hans hals, mysigt! Hahaha.. Han var tapper, febrig som han var. Höll på så här i ca 40 min innan vi gjorde en ny undersökning. Då var jag typ helt öpen, bara lite av kanten kvar. Tror att BM hjälpte att ta vattnet, för sen forsade det klart och fint fostervatten (02.43). Blött överallt. Värkarna avtog dock när jag låg ned så jag ställde mig upp igen och det drog igång, nu åkte barnet ned i bäckenet direkt och krystningarna kom igång pronto (02.45). Stod upp i ca två värkar sen höll inte benen längre, nekade smärtlindring och hoppade istället upp i sängen och prova alla möjliga ställningar, på knä, på rygg, på sidan. Inget kändes riktigt bra, men en av värkarna tog mig så hårt i ryggen (huvudet var på väg) så det blev rygg, men sen något knepigt sidoläge. Höll i benen och magnus för allt vad jag var värd, gjorde inte så ont. Det var lugnt.BM hjälpte att hålla bort lite av livmoderkanten och det var bara skönt att krysta liksom, konstigt...

I alla fall efter några krystningar så kände man att huvudet var på väg, det blir liksom en annan krystkänsla.. Fortfarande gjorde det inte så ont, brände inte alls som sist. Det jobbiga i det hela var dock att värkarna kom med allt längre intervall och själva "toppen" på värken aldrig kom. Var väl för att jag låg ned. Krystade allt jag kunde, kändes som en evighet, de sista 3-4 krystningarna var förjävliga, då gjorde det riktigt ont och tårarna rann. Tappade fokus och skrek nog mest istället för att fokusera kraften, BM: " Erica, Erica, ner med hakan i brösten och samla kraften nedåt och håll i benen istället för din man." MB försökte även peppa mig med att " erica, känn här, vill du känna barnets huvud, det är nästan helt ute nu och vid nästa värk kommer barnet" "NEJ, svarade jag snabbt."

Så här i efterhan skulle jag nog vilja känt det, men peppningen och frågan kom i ett kritiskt läge då jag nog trodde att detta aldrig skulle gå. Ja, vet inte hur det gick till men tillslut så kom några bra krystvärkar och jag kunde få ut huvudet, de slet och drog lite sen kom det här underbara lilla barnet - en flicka - ut! Bondpä Anna Dorotea Sterner var född. 03.06 den 8/1-2011.

Hon var och är så fin. Allt gick ju superbra, inga åtgärder behövdes göra "där nere" och jag var inte så svullen heller. Moderkakan kom hel och fin efter 6 min och jag blödde minimalt! Dorotea var rosa och fin, inget blod bara fosterfett. Och vad mysigt att få henne på bröstet. Hal och helt varm! Hon var nog lite tagen, skrek bara lite, sen låg hon mest och gurgla slem och hostade lite. Är så stolt över mig själv att jag fött denna flicka helt utan bedövning, bara kärlek från min man och blandsaft som stöd! Det känns lite coolt faktiskt! MAgnus hade en sådan skön kommentar så här efteråt:" Det kändes bra att hjälpa dig genom värkarna. Man gjorde liksom något mer än att bara servera saft".

De hade fullt upp på förlossningen denna natt, tror att 5 barn hade fötts. Tog därför nästan 3 tim innan fikat kom in. Under tiden sov magnus i sängen, tuff förlossning för en sjuk och förkyld man;)

Vid 07.00 vägdes och mättes underbarnet 3620 g och 52 lång. 34 i huvudomfång. Dorotea bajsade ut det mesta av mekoniumet, vi klädde på henne och var redo för flytt! Kom ner på BB vid 08.00. Tog en lång och skön dusch. Magnus åkte hem och sov i några timmar innan han kom tillbaka. Jag hade sportsöndag i sängen och bara myste med lilltjejen! Vi är så lyckliga och har världens vackraste barn!

Kommentar från Magnus senare: D"u bara åker in till förlossningen och plupp föder barn och säger att det gjorde knappt ont. Ett hån till alla andra kvinnor"