...det var en morgon i december - den 17e närmare bestämt.
Vi tar det från början.... skrev ju ett inlägg den 16 december innan jag åkte till mamma och pappa i malung. Väl i Malung tog jag det lugnt och fäljde med pappa på en promenad med Lucas. När vi nästan gått klart den lilla rundan på ca 40 minuter och närmade oss hemma började jag få ont i benet och senare så blev jag öm i hela bäckenet på något konstigt sätt. Det bara kom från ingenstans, gjorde inte ont eller så, men någonting hände. Det liksom började kittlas/ ömma lite/ kännas som ett blåmärke/ eller bara vara knepigt. Tänkte inte så mycket med på det, uten vi lagade knäck och kikade på TV. Magnus kom och hämtade mig vid 21, och gissa om jag hade svårt att röra mig.Gjorde inte ont men kittlades/ömmade. KOm knappi i eller ut bilen. I alla fall vi kom hem vid 23 tiden , dichade och hoppade i säng vid 24 tiden. Kände hur krabeten rörde sig lite, men blev snabbt lugt och jag somnade nästan direkt. Vid 02.40 gick jag på toaletten och kissade, när jag sedan kom tilbaka till sängen och rörde mig så hörde jag ett "knäpp" och sen kom det världens mensvärk. "Oj tänkte jag, vad är detta en värk?" La mig på andra sida och försökte somna om. Inom kort kom samma värk igen. Kikade på klockan - oj bara 5 min sen senaste gången....hmmmm. Tänkte " om det kommer en tredje, så ska jag gå upp och gå lite för att kanske få igång det". Den tredje kom med dunder och brak 5 min senare, gjorde jätteont, varpå jag tog tag i Magnus och sa - Jag tror jag har värkar. Han studsa upp, vad ska vi ha med? Var är grejerna ska vi åka nu? Ta det lugnt sa jag, vi vet ju inte. HUr som helst, jag gick upp och tänkte duscha, förvärkar ska ju ge med sig då, men nej nej stod i duschen och kved, var nästan lika snabbt ur duschen som i. Nu ringer vi förlossningen och hör.
Magnus ringde in och berättade status. BM sa att detta kunde ta tid eftersom det var första barnet, stanna hemma så länge som möjligt, kom in när du inte står ut. Sagt och gjort, ja la mig i sänger och ringde mamma. Hon hörde på mig att detta gjorde ont och sa - åk in.(vi har ju ändå 4,5 mil) När jag reste mig ut sängen började det rinna längmed benen, vet ej om det var vatten, men då kände även jag att nu vill jag till förlossningen. Vi klädde på oss och började vid 04.00 bilturen in till Falun. Väl i bilen började värkarna att komma intersivare, frågade magnus någon gång, han satt och klocka..var mellan 2-3 minuter. Andades igenom varje värk, funkade bra faktiskt. Tror jag haft stor nytta av mindfullness. Strax innan kl 05.00 anlände vi till Falu lasarett. Hade säkert 5-6 värkar innan vi ens hann komma in på förlossningssal 7. Där frågade mig en massa saker och gjorde sedan en CTG kurva och nog hade jag starka värkar , väldigt intensivt. Krabaten mådde i alla fall bra med stabila hjärtljud. En kommentar från BM var - Oj, så långt ner har du nog aldrig hört hjärtljuden va? - Nej, svarade jag typ här uppe ( 1 dm ovanför)...Kräks lite här någon gång. Då trodde verkligen jaga tt jag skulle dö, superstarka värkar som man inte kan andas bort på kräkningar - fyyyy.
Vi tar det från början.... skrev ju ett inlägg den 16 december innan jag åkte till mamma och pappa i malung. Väl i Malung tog jag det lugnt och fäljde med pappa på en promenad med Lucas. När vi nästan gått klart den lilla rundan på ca 40 minuter och närmade oss hemma började jag få ont i benet och senare så blev jag öm i hela bäckenet på något konstigt sätt. Det bara kom från ingenstans, gjorde inte ont eller så, men någonting hände. Det liksom började kittlas/ ömma lite/ kännas som ett blåmärke/ eller bara vara knepigt. Tänkte inte så mycket med på det, uten vi lagade knäck och kikade på TV. Magnus kom och hämtade mig vid 21, och gissa om jag hade svårt att röra mig.Gjorde inte ont men kittlades/ömmade. KOm knappi i eller ut bilen. I alla fall vi kom hem vid 23 tiden , dichade och hoppade i säng vid 24 tiden. Kände hur krabeten rörde sig lite, men blev snabbt lugt och jag somnade nästan direkt. Vid 02.40 gick jag på toaletten och kissade, när jag sedan kom tilbaka till sängen och rörde mig så hörde jag ett "knäpp" och sen kom det världens mensvärk. "Oj tänkte jag, vad är detta en värk?" La mig på andra sida och försökte somna om. Inom kort kom samma värk igen. Kikade på klockan - oj bara 5 min sen senaste gången....hmmmm. Tänkte " om det kommer en tredje, så ska jag gå upp och gå lite för att kanske få igång det". Den tredje kom med dunder och brak 5 min senare, gjorde jätteont, varpå jag tog tag i Magnus och sa - Jag tror jag har värkar. Han studsa upp, vad ska vi ha med? Var är grejerna ska vi åka nu? Ta det lugnt sa jag, vi vet ju inte. HUr som helst, jag gick upp och tänkte duscha, förvärkar ska ju ge med sig då, men nej nej stod i duschen och kved, var nästan lika snabbt ur duschen som i. Nu ringer vi förlossningen och hör.
Magnus ringde in och berättade status. BM sa att detta kunde ta tid eftersom det var första barnet, stanna hemma så länge som möjligt, kom in när du inte står ut. Sagt och gjort, ja la mig i sänger och ringde mamma. Hon hörde på mig att detta gjorde ont och sa - åk in.(vi har ju ändå 4,5 mil) När jag reste mig ut sängen började det rinna längmed benen, vet ej om det var vatten, men då kände även jag att nu vill jag till förlossningen. Vi klädde på oss och började vid 04.00 bilturen in till Falun. Väl i bilen började värkarna att komma intersivare, frågade magnus någon gång, han satt och klocka..var mellan 2-3 minuter. Andades igenom varje värk, funkade bra faktiskt. Tror jag haft stor nytta av mindfullness. Strax innan kl 05.00 anlände vi till Falu lasarett. Hade säkert 5-6 värkar innan vi ens hann komma in på förlossningssal 7. Där frågade mig en massa saker och gjorde sedan en CTG kurva och nog hade jag starka värkar , väldigt intensivt. Krabaten mådde i alla fall bra med stabila hjärtljud. En kommentar från BM var - Oj, så långt ner har du nog aldrig hört hjärtljuden va? - Nej, svarade jag typ här uppe ( 1 dm ovanför)...Kräks lite här någon gång. Då trodde verkligen jaga tt jag skulle dö, superstarka värkar som man inte kan andas bort på kräkningar - fyyyy.
I alla fall när kurvan var klar osv så sa jag jag ska ha bedövning i alla fall epidral. Ok, det ska vi fixa, men vi börjar lite lätt med varma kuddar, ok. Jag vet inte om det var nu eller lite tidigare men här någongång gick i alla fall vattnet. Jag sa - nu går i alla fall vattnet, eller så kissar jag på mig. JOdå så sant klart och fint fostervatten. Vid 05.45 gör man en undersökning varpå Bm säger, - Men oj då du är ju öppen 8 cm och har väldigt mjuka kanter. "Ok", säger jag, "nu vill jag ha epidralen!!!!!!" - Men Erica det är ingen ide´nu du har bara 2 cm kvar så det kommer inte att hjälpa. Fan tänker jag, men frågar snällt, -"Kan jag få lustgas då?" Sagt och gjort, sen entrade jag himmelriket!!!!Lustgas/syrgas 60/40 är mumma!
Byter skiftpersonal, är mycket med och frågar om klockar redan är sju - lite koll har man ju. Men BM var lite tidig hon var bara runt 06.45 och jag började få krystningskänsla. Har väldigt trevligt och ligger och lurar lite, alltså man funderar väldigt mycket med den där gasen, känner sig så hög och vet att saker och ting är lite konstiga, men vad fan, man säger sakerna ändå, tex: "- Jag vet att det låter lite konstigt, men jag tycker att jag föreställer mig att jultomten står där borta" " -Ja, men det var väl en bra målbild", säger BM.
Ligger också och funderar hur i h*lvete Katie Holms kan föda barn utan att skrika, det är ju knäppa....För detta gör ju ont.
Men hör sig som sagt i ett slags rus, i tredje person eller så, sjuk känsla faktiskt. Men sköööön! Vet att jag någongång under förlossningen såg Magnus med värsta leendet, varpå jag sa"- Se inte så himla glad ut". Jag blev liksom provocerad på något sätt....Min stackars man. Annars var jag nog ganska snäll. Magnus sa att jag mest bad om ursäkt för att jag skrek så mycket. Jag frågade om alla hade öronproppar osv.
Snart kommer i alla fall krystningskänslan myckat starkare och jag tror att jag höll tillbaka lite i början, visste ju inte hur det skulle kännas eller hur man skulle göra. Frågar även BM hur man säkert vet när man vill krysta, varpå hon säger att det känner jag. I början krystar jag med hjälp av lustgasen, det gör så fruktansvärt on. Här någon stans kräks jag ännu en gång rejält, vilket är så otrevligt i och med att jag inte kan kontrollera värkarna.
Men sen ju längre det går så försvinner liksom smärtan och det blir mer skönt att krysta. Det går liksom av sig själv på något sätt. I jounalen står det att jag börjar krysta rejält vid 07.45. Då ligger krabaten slutroterad mot bäckenbotten. Skadad som man är av jobbet så föreställer jag mig att jag är en björn på Orsa Grönklitt som grymtar och brummar djupt. Kraften ska ju nedåt, inte ut genom munnen i ljusa skrik. Och för att göra det förvandlades jag till en björn med mörk brummande röst. Själva krystningen upplevde jag som att tog förevigt, det hände ju aldrig något, Krystvärkarna tog lite tid på sig också, men när de väl kom så fick jag till 3-4 rejäla puschar. Kikade på klockan och sa till mig själv, innan halv nio ska han vara ute i alla fall. Sagt och gjort. Strax efter 08.00 började man se huvudet, en liten toppig sak som liknade en passionsfrukt som låg och vicka. BM, Uskan och Magnus satt och förundrades och kikade på hur krabaten snurrande och vickande med huvudet. Kul för dem, mindra roligt för mig...Skum känsla att se något sådant i sitt för stunden gigantiska underliv....
Snart kommer i alla fall krystningskänslan myckat starkare och jag tror att jag höll tillbaka lite i början, visste ju inte hur det skulle kännas eller hur man skulle göra. Frågar även BM hur man säkert vet när man vill krysta, varpå hon säger att det känner jag. I början krystar jag med hjälp av lustgasen, det gör så fruktansvärt on. Här någon stans kräks jag ännu en gång rejält, vilket är så otrevligt i och med att jag inte kan kontrollera värkarna.
Men sen ju längre det går så försvinner liksom smärtan och det blir mer skönt att krysta. Det går liksom av sig själv på något sätt. I jounalen står det att jag börjar krysta rejält vid 07.45. Då ligger krabaten slutroterad mot bäckenbotten. Skadad som man är av jobbet så föreställer jag mig att jag är en björn på Orsa Grönklitt som grymtar och brummar djupt. Kraften ska ju nedåt, inte ut genom munnen i ljusa skrik. Och för att göra det förvandlades jag till en björn med mörk brummande röst. Själva krystningen upplevde jag som att tog förevigt, det hände ju aldrig något, Krystvärkarna tog lite tid på sig också, men när de väl kom så fick jag till 3-4 rejäla puschar. Kikade på klockan och sa till mig själv, innan halv nio ska han vara ute i alla fall. Sagt och gjort. Strax efter 08.00 började man se huvudet, en liten toppig sak som liknade en passionsfrukt som låg och vicka. BM, Uskan och Magnus satt och förundrades och kikade på hur krabaten snurrande och vickande med huvudet. Kul för dem, mindra roligt för mig...Skum känsla att se något sådant i sitt för stunden gigantiska underliv....
Fick sedan några krystvärkar och hade ute halva huvudet när mina kära krystvärkar tog en lite paus, fyyyy faaan vad ont det gjorde då, brände som en gasollampa mellan benen - går inte att berkriva. Allt var till bristningsgränsen. Som tur va kom tillslut finalen, huvudet pluppa ut och en arm, han satt fast med axlarna så BM fick dra i armen så att han skulle rotera det sista, och sedan kom vår lilla Rio till världen 08.23. En varm liten klump på mitt bröst, så skör, rosa och helt underbar! Så här stod det i förlossningsjournalen:" Kön: pojke framfödes i framstupa kronbjudning."
Det var en sådan magisk stund som jag aldrig kommer att glömma. Tårarna föll, och både jag och Magnus föll in i vår drömbubbla där ögonen och hjärtat bara hade en sak i fokus - Bondpä Karl Rio Sterner!
Efter några minuter fick magus klippa navelsträngen och jag fick en spruta för att kunna krysta ut moderkakan som kom 08.40. Efter en grundlig genomsyn av mitt babiamunderliv visade sig att det inte fanns en enda bristning. Allt var finfint! Skööönt!
På förlossningen fick jag sen duscha och vi fick den traditionella brickan med mackor, kaffe och bubbel. Var så tagen av stunden så jag fick inte i mig så mycket, men mysigt var det. Sen vägde och mätte Magnus och BM Rio. Han var 51 cm lång och vägde 3480 g. Helt perfekt!
Vårt nya liv har börjat och vi älskar varje sekund av det!
( en roligt detalj, nu i dagarna efter trodde jag att hela munnen skulle ramla ur, fasen vad ont jag hade i tänderna. Måste ha bitit ihop rejält...., idag 22/12 känns de bra igen)
Ja, så gick det i alla fall till när Rio kom till världen. Vi älskar er alla, tack för alla fina hälsningar!
Puss och kram - Kärlek!
1 kommentar:
Hehe härlig berättelse Erica! Själv kände jag inget rus alls av lustgasen,eller så fort jag kände att det började snurra i huvet så kastade jag bort den.
Våran förlossningsfilm är nästan läbbig för jag är så sjuuukt lugn och tyst, förutom vid krystvärkarna då björnen i mig också kom fram..fast dom ljuden kunde man ju som inte rå så mycket över eftersom dom kommer av bara kraften:)
Jag fick också se huvudet då det var på väg ut men jag tyckte bara det såg ut som en armbåge som stack ut ur "babianarslet" så jag vart inte så peppad!;)
Bra jobbat och ett riktigt vackert resultat. Lite komiskt, jag och Markus pratade om att det var så oväntat att ni valde ett så ovanligt namn som Rio, vi ser er som ganska "traditionella" så vi trodde att ni skulle välja nåt "vanligt" typ Karl..och så heter han ju Karl också!!:) Så lite rätt hade vi!
Gud så vi längtar efter att träffa er! Det får nog bli en liten dalatripp framöver!
Pussar i massor till hela fina familjen!!
Skicka en kommentar